Äntligen konstgräs i Högdalen

Högdalens BP och konstgräset har varit en följetång, jag går igenom det här. Till slut kommer dock konstgräset till Högdalen och föreningslivets alla fotbollslirare kan se fram emot tunnlar och skott i krysset. Dessutom får vi en yta som ger garanterad skridskoåkning varje vinter oavsett mildväder.

När Socialdemokraterna sist styrde Stockholm och jag var ordförande för idrottsnämnden så planerades det för konstgräs på Högdalens BP från 2019. Tyvärr skrotades de planerna när högerstyret tillträdde hösten 2018 och konstgräset sköts på framtiden.

Vi Socialdemokrater har drivit frågan i kommunfullmäktige om att rusta upp Högdalens BP och sedan det stod klart att Bandhagenskolans BP skulle få tillfälliga baracker på sig har vi även drivit på för att området ska få en ny yta som kan spolas vintertid, helst med kylaggregat så att skridskoåkningen inte hotas av milda vintrar.

Nu är beslut tagit och Högdalens BP kommer få konstgräs redan under nästa år. Dessutom blir det intill en ispist där vi kan åka skridskor. Tack för tålamodet Bandhagen-Högdalen, nu lyfter vi idrottsstockholm!

Första maj-tal i Högdalen

Kamrater,

Jag gav de digitala första maj-firandena en ärlig chans, men de gav mig aldrig samma känsla av sammanhållning och styrka som den jag upplever här idag när vi står tillsammans i Högdalen och strax ska ges in mot stan för att tåga och lyssna på vår briljanta statsminister, Magdalena Andersson. Det är så här första maj ska firas!

Styrkan i att vi är många, att vi äro tusenden, som är beredda att göra det som krävs för att bygga ett starkare samhälle. Ett Sverige som står starkt i en orolig värld.

Vägledda av samma värderingar som väglett socialdemokrater i över hundra år.

Frihet, jämlikhet och solidaritet.

Idag demonstrerar och talar socialdemokrater och fackliga företrädare över hela landet.

Även om jag numera är riksdagsledamot och kandidat till att bli borgarråd i den här stan så är det mitt fackliga hjärta som vägleder mig i vad som är rätt och fel och när det är dags att ta en strid. Så när vi står här bara 100 meter från Vantörs kyrka tycker jag att vi alla kan ägna Kommunals medlemmar en tanke av solidaritet.

Kommunal har gått ut i strejk för att få Svenska Kyrkan på bättre tankar. För oavsett om du arbetar i privat, offentlig eller idéburen sektor ska villkoren självklart vara schyssta. Kyrkan vill försämra kollektivavtalet och inte betala enligt det märke som alla på svensk arbetsmarknad följer.

Urholkas villkoren i en bransch kommer snart andra att följa med i en nedåtgående spiral, därför är det inte bara för Kommunals medlemmar viktigt att de går segrande ur konflikten, det är viktigt för alla arbetare som vill förbättra och inte försämra sina villkor. Därför säger vi; Solidaritet med Kommunalarbetarförbundet och dess medlemmar!

Som ni säkert märkt har vi två första maj-märken i år och båda går att köpa av Bandhagen-Högdalens socialdemokratiska förening, snacka med vår kassör Bernt så löser han det där. Varför två märken kanske någon undrar.

Med oss i våra demonstrationståg bär vi det ukrainska folkets förtvivlade och modiga kamp. Vi bär en solros på våra rockslag.

Den första parollen Alla folks frihet är en påminnelse om att svensk arbetarrörelse inte viker en tum i vår solidaritet med det ukrainska folket och deras rätt att själva bestämma sitt lands framtid.

På första maj – och alla andra dagar – står vi upp för demokratin och för friheten.

För vi socialdemokrater vet ju. Alla folks frihet och demokrati är enda vägen till riktig fred!

Bombningar av sjukhus. Avrättningar av civila. Våldtäkter. Scener som påminner om de mörkaste stunderna i Europas historia.

Historiens dom kommer att falla tungt på Vladimir Putin och den politiska ledningen i Ryssland. De bär det yttersta ansvaret för kriget, för krigsbrotten, för attackerna mot barn och civila i Ukraina.

En dag ska de också få svara för sina krigsbrott.

En dag ska de tvingas ta sitt ansvar.

Kamrater,

vardagen har blivit dyr.

Dyr i Europa. Dyr i Sverige. Dyr i Högdalen. Det har vi alla märkt som tankat sista tiden eller sett kaffe- och tomatpriserna inne på Coop här intill.

Vardagen kan bli ännu dyrare för svenska hushåll. Kriget kommer att påverka alla, kanske under lång tid.

Vår uppgift är att stärka Sveriges ekonomiska motståndskraft och att lindra konsekvenserna.

Och vi ska göra det genom klassisk socialdemokratisk politik: med störst stöd till den som drabbas hårdast. Som landets pensionärer.

Alldeles för många, inte minst kvinnor, har för låg pension.

Vi har ett förslag på pensionshöjning uppe på bordet. 3 av 4 som berörs av vårt förslag är kvinnor som många gånger jobbat ett helt yrkesliv, ofta i arbetaryrken. Men som ändå inte har en tillräcklig pension för att få vardagen att gå ihop.

Men den som har varit med och byggt upp vårt land och vår gemensamma välfärd förtjänar en trygg ålderdom. Därför har vi socialdemokrater föreslagit att ett garantitillägg ska införas från och med augusti.

Det innebär att en miljon pensionärer får upp till tusen kronor skattefritt i höjd pension.

Det här behöver vi kämpa för. Det är ingen självklarhet att det blir verklighet – för just nu mobiliserar högern emot vårt förslag!

Men det duger inte att som högern gör, prata om något annat diffust förslag, som någon gång i framtiden, kanske påverkar pensionärerna.

Eller för den delen, högerns favoritlösning på världens alla problem: sänkt skatt för dem som har det bäst ställt.

De pensionärer som har det sämst ställt förtjänar höjda pensioner.

Inte sen – utan nu! I år!

Det är en fråga om respekt!

Kamrater,

”Sverige kan bättre” står det på mitt andra förstamajmärke här på bröstet. Jag har begränsat med talartid så jag hinner inte gå in allt för djupt på vad vi avser att göra utan får hoppas att många vill följa med oss in och lyssna på statsminister Magdalena Andersson på Norra Latin.

”Sverige kan bättre” handlar i grunden om att vi ska stärka vårt Sverige. Med samma enighet som under pandemin ska vi nu hantera de samhällsproblem som försvagar vårt land.

Tre prioriteringar styr vårt arbete.

Vårt beroende av fossila bränslen är ett hot både mot klimatet, vår säkerhet och våra chanser till nya svenska jobb. Därför ska vi driva på klimatomställningen.

Skattepengar som borde gå till svensk skola och äldreomsorg plockas ut som vinst av riskkapitalister. Därför ska vi ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden.

Våld och grov kriminalitet skadar just nu hela vår samhällsgemenskap. Därför ska vi vända på varje sten för att knäcka kriminaliteten och bryta segregationen.

kamrater,

Avslutningsvis. Vi ska inte bara få Magdalena Andersson omvald till statsminister. Vi ska också ta makten i Stockholm, i kommun- och regionfullmäktige.

Stockholm förtjänar bättre än en högermajoritet som privatiserar välfärden, säljer strategiskt viktiga fastigheter som skolor och centrum för underpris samt slumpar ut allmännyttan till vrakpriser. Underlåter sig att bygga idrottsanläggningar för istället låta privata bolag bygga så staden tvingas hyra in sig dyrt. Jag tror att de vet att det är riktigt dålig ekonomisk politik, men de är ideologiskt drivna.

Högern är i Stockholm de största klasskämparna och de som mycket medvetet gynnar den klass som de själva är sprungna ur.

Men en arbetarstadsdel som Högdalen förtjänar ett arbetarstyre, i höst tar vi makten och steg för steg ska vi bygga samhället på demokratisk socialism.

För Sverige och Stockholm kan bättre.

Och det ska vi göra. Vi vet att 15 knackade dörrar ger en ny röst.

Vi ska ringa och vi ska dela ut flygblad. Vi ska göra det som vi är bäst på, samtala med människor.

Hela vägen fram till valdagen den 11 september. Ända in i kaklet.

Så, vi ses kamrater!

I trappuppgången och kassakön.

Vi vet vad som står på spel och vad vi vill ha!

Ett Sverige i tillit och framtidstro – inte med växande våld och motsättningar.

Ett Sverige där svenska löntagare får bättre arbetsvillkor och ökad trygghet – inte sämre!

Ett starkare samhälle där vi möter utmaningar och kriser tillsammans – inte var och en för sig.

Vi vet att vårt Sverige kan bättre!

Tack!

Mitt enda fackliga uppdrag

Jag valdes till ordförande för valberedningen i LO-distriktet i Stockholm på årsmötet 2014 ihop med ett gäng kompetenta kamrater. På den tiden hade vi två stora problem; av nio ledamöter och fem suppleanter var det bara två kvinnor. Avdelningarna nominerade också personer som inte alltid ”tecknade firman”, det vill säga att de inte satt på tillräckligt tunga poster i sina fack för att kunna ta bindande beslut i LO-distriktet eller så tog de beslut som inte genomfördes.

Valberedningen har sedan dess varit snarlik och vi har jobbat som ett lag med att lösa de problemen. Idag är det helt jämställt i styrelsen och den består av många avdelningsordföranden och försteombudsmän eller andra tunga namn. Jag ska inte säga att allt är perfekt och det finns uppgifter kvar att lösa. Nu lämnar jag vidare till Gittan Tångerby att leda arbetet. Det klarar hon galant, jag har sett hennes arbete i valberedningen.

Heltidspolitiker ska inte sitta på förtroendeposter i facket, LO är arbetarklassens organ och ska företrädas av de som finns i arbetaryrkena idag och ser verkligheten när den händer, inte får den återberättad på ett arbetsplatsbesök. Det var mitt näst sista fackliga uppdrag jag nu lämnar. Känns mycket konstigt. Jag är nu ”bara” revisorssuppleant i Sekos ombudsmannaklubb.

Livet går vidare men jag hoppas få engagera mig i LO-distriktet igen. Fackföreningsrörelsen är det finaste jag vet jämte min familj.

Jakt på varg underlättar ett progressivt liv

Att äta mer vilt i första hand, och närproducerat svenskt kött i andra hand, är val som betyder något för klimatet, svensk tillväxt och den egna hälsan. En för stor vargstam är hinder mot detta.

Tvärtemot vad Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen hävdar i ETC den 3 februari 2022 råder inget förbud mot vargjakt enligt EU-bestämmelser. Det har de två föreningarna försökt hävda sedan 2011 utan juridisk framgång. Inte heller är inaveln bland de svenska vargarna en anledning för att stoppa vargjakten, tvärtom är det ett skäl för jakten. En större avskjutning och immigranter är en förutsättning för att kunna upprätthålla en gynnsam bevarandestatus.

Vi socialdemokrater vill att hela landet ska hålla ihop och därför måste vi hitta konstruktiva lösningar som säkerställer den biologiska mångfalden samtidigt som människor på landsbygden får lov att verka. Vargen är ett rovdjur som orsakar skada på värdefull egendom runt om i landet. För att förebygga vargskador bör vi kombinera olika åtgärder. Licens- och skyddsjakt är viktiga verktyg för att styra och begränsa vargens utbredning. Genom att vi håller vargbeståndet på lämpliga nivåer, kan vi öka tillgången på jaktbar vilt men även skydda vårat närproducerade kött från svenska gårdar och de svenska köttproducenterna.

Viltköttet bör vara en given del av matbordet i alla hem. Vilt är klimatsmart. Ett kilo vildssvinskött släpper nämligen ut mindre än 1 kg koldioxid, jämfört med nötköttets 25 kg. Därför uppmuntrar regeringen konsumenter att äta mer viltkött, genom att till exempel tillskjuta en 20 miljonerssatsning årligen för att subventionera kostnaden för trikinanalyser av vildsvin.

Jakten ska fortsätta vara en folkrörelse och jaktbesluten ska fattas så nära de berörda som möjligt. Med transparens, förutsägbarhet och lokal samverkan håller vi vargbeståndet på lämpliga nivåer, samtidigt som vi stimulerar efterfrågan på viltkött. Medan andra partier och organisationer bråkar i frågan kommer vi socialdemokrater se till att jakten kan fortsätta utvecklas och frodas.

The return of the AW

Segrar ska firas och ikväll har vi firat att restriktionerna är historia. Fackliga utskottet och Stockholms Arbetarekommun fyllde Hubertus Restaurang med en snabbt uppstyrd AW där socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi peppade krogbesökarna.

Det är en seger vi gjort tillsammans som samhälle och när Ardalan fick ordet var det första han gjorde att utbringa en skål för vårdpersonalen. Han pratade även om hur mycket det socialdemokratiska regeringsinnehavet betytt för Sveriges pensionärer sedan 2014, det är flera tusenlappar mer i plånboken och medan högern kallar honom för farlig och deras tankesmedja Timbro bedriver kampanjer mot pensionshöjningar, så fortsätter regeringen leverera reformer för stärkt pension.

Det var underbart att se alla välkända ansikten igen på Hubertus. Det var fackliga lokalombud, pensionerade Seko-medlemmar, LO-styrelseledamöter och andra pampar från både partiet och facket. Alla tillsammans som det ska vara i arbetarrörelsen.

Själv hade jag min familj med mig och min pappa var där och underhöll sina barnbarn som bjöds på pannkakor med sylt och grädde. Själv tog jag en pyttipanna och fatöl.

Det kommer att komma fler valupptakter men för mig var detta den enda valupptakt jag behöver. Ingen pratade om kvällen som en valupptakt på plats men det kändes i hela rummet hur rörelsen tog ett djupt andetag och samlade kraft för den kamp som kommer.

Sjukt med privata sjukförsäkringar

Bilen har nu stått parkerad i en vecka. Jag har blivit en tunnelbaneåkare igen och det är också det enda försvarbara när jag bor och jobbar längs samma tunnelbanelinje.

I morse när jag slog ihop Jakt & Jägare och klev av i gamla stan hälsar någon på mig. Jag känner inte igenom honom först med mössan neddragen och kragen uppfälld. Men det var en LO-fackligt bekant som nu jobbar åt regeringen. Vi samtalade lite om vad som var aktuellt och han berättade att privata sjukförsäkringar skulle vara temat på en presskonferens senare på eftermiddagen.

Jag var ombud på partikongressen i höstas där frågan debatterades. Beslutet blev då att privata sjukvårdsförsäkringar inte ska få användas för skattefinansierad vårdverksamhet. Systemet är så sjukt idag att på samma vårdcentral kan det vara olika lång väntetid beroende på om du har en privat sjukförsäkring och kan ta den korta kön eller om du är en vanlig dödlig skattebetalare och får stå i den längre kön.

Konsekvensen blir att desto fler som har privat försäkring, desto längre blir kön för övriga patienter. Det är mer lönsamt för vårdcentralerna att ta emot försäkringspatienter. Vården ges därför inte heller efter behov, så patienter med behov av snabbare vård för att bli återställda kan hypotetiskt få vänta på vårdtid för att lättare skador och nageltrång hos privat försäkrade går före.

Så ska vi självklart inte ha det i Sverige. Offentligt finansierad vård av skattebetalare ska ge vård efter behov enbart. Om detta handlade Lena Hallengrens presskonferens som kanske kom lite i skymundan av svensk OS-feber men likt förbannat hade viktigt innehåll. Regeringen tillsätter nu en utredning om hur ett förbud mot privata sjukvårdsförsäkringar i skattefinansierad vårdverksamhet ska utformas.

Förutom att det är förbaskat viktigt så är det också ett bevis på varför fler ska engagera sig politiskt. De beslut som medlemmar är med och fattar på årsmöten och kongresser är den grund som regeringens arbete står på.

I övrigt har jag nog gått min sista introduktionsutbildning idag. Om ekonomiska villkor för ledamöter och hur man fyller i reseräkningar korrekt m.m. Jag har även gästat Handels-Sossens årsmöte och varit mötesordförande samt pratat valrörelse med dem. Men nu ska jag iväg på ishockeyträning, man måste hålla igång kroppen också.

Facklig-politisk samverkan

Idag var första dagen på en plenifri vecka och LO-distriktet var de som snabbast hörsammade mitt rop på hjälp från i fredags, boka upp mig nästa vecka. Jag önskade arbetsuppgifter och de bad mig infinna mig på distriktet strax efter frukost på måndag morgon.

En spännande idé presenterades där vi skulle skapa kampanjorganisationer i Stockholm stad utifrån områden där det bor mycket arbetarklass. Liknande de LO-sektioner som funnits en längre tid i kranskommunerna. Jag fick den trevliga uppgiften att identifiera och vidtala ledargestalter som skulle klara av att leda en LO-valrörelse väldigt lokalt, framförallt under LO-flagg men också i samklang med partikretsar och S-föreningar.

Det gick jag och fnulade på när jag knatade tillbaka till riksdagen för att skissa upp ett utkast. En rolig uppgift att ta tag i nu när jag får luckor i kalendern. På grund av mitt nya heltidsuppdrag bör jag nämligen lämna en del andra uppdrag som är avsedda för regionalt fackligt aktiva. Till exempel lämnar jag som ordförande i fackliga utskottet på årsmötet i mars. Därför tappar jag också rollen som facklig ledare i partidistriktet och som en följd därav lämnar jag arbetsutskottet och min adjungering till LO-distriktets styrelse upphör. Det är mycket tid som frigörs. Särskilt om man lägger till alla bolag och nämnder jag lämnar i Stockholm stad.

För mig är det självklart att alltid svara när LO-distriktet kallar. Den facklig-politiska samverkan är en förutsättning för att arbetarungar som mig själv ska ha en plattform att påverka ifrån. Vi kan också se vad som hänt med socialdemokratiska partier i länder där samverkan helt upphört, ganska snart har partierna blivit elitistiska där arbetarklassen inte gör sig besväret att engagera sig och arbetarklassen har tappat förtroendet för partierna som marginaliserats. Den facklig-politiska samverkan är därför lika viktig för båda benen i arbetarrörelsen, det fackliga benen får inflytande via politiken och det politiska benet får legitimitet och trovärdighet genom samverkan med fackföreningsrörelsen.

Tog en lunch i gamla stan och sprang på Nooshi Dadgostar, det var inte igår senast. Eftermiddagen ägnade jag åt ännu en introduktionsutbildning, denna gång om hur utskottsarbete går till. Jag hann även att boka in studiebesök med två gymnasieklasser i min valkrets och försökte slutföra en facklig förhandling jag inte hunnit avsluta. Vi står dock alldeles för långt ifrån varandra så kommer nog behöva lämna den frågan vidare till förbundet.

En helt okej måndag med andra ord där jag även han med ett årsmöte med min jaktkrets. Men jag önskar att jag snart får upp tempot och ett mer fullt schema. Känner mig fortfarande lite rastlös.

Arbetsplatsbesök på hemmaplan

Idag var första dagen där jag hade möjlighet att jobba själv hela dagen utan möten, introduktionsträffar och andra måsten. Jag slog därför en signal till Seko-klubben för personalen på riksdagen och sade att vi behövde prata. Lars Vestberg har varit Sekos starka man i det lokala fackliga arbetet i riksdagshuset sedan tiden innan jag var avdelningsordförande, det är en man med erfarenhet som alltid står upp för medlemmarna.

Klubbordförande Vestberg och jag.

Vi hade lite allmän diskussion om valrörelsen och bestämde att jag skulle gästa nästa styrelsemöte i slutet av februari samt föreslås sitta mötesordförande på klubbens årsmöte i mars. Valpeppa dem lite och kanske skriva in någon ny partimedlem. Det ser jag fram emot!

Knallade sen bort till Hubertus Restaurang där jag åt lunch med Johan Hall från LO. Pratade mycket omställningsfrågor, men inte den sortens omställning jag brukar prata för denna gång gällde det grön omställning och energipolitik. Johan är mycket klok, läs hans debattinlägg som publicerades i SvD för två veckor sedan; EU måste bli mer självförsörjande på el.

Eftermiddagen har jag avrundat med att synkronisera gamla datorn med nya, flytta kontakter till nya mobilen och så vidare, det är ett trist jobb men det måste göras.

Boka upp mig nästa vecka

Äntligen har jag fått mina första handlingar i riksdagen. De ligger här bredvid mig i köket i Bandhagen, så snart som jag nattat barnen ska jag ge mig i kast med att läsa de sju ärenden som jag ihop med Sofie Eriksson ansvarar för. Det rör sig om KU-anmälningar om allt möjligt; en moderat som vill granska Anders Ygemans uppskattning av hur många som vistas illegalt i Sverige, en miljöpartist som rynkar på näsan åt Karl-Petter Thorwaldssons uttalande om att Socialdemokraterna älskar gruvor o.s.v.

Men det är fortfarande den lägsta arbetsbelastning jag haft i arbetslivet så nu vill jag att ni bokar upp mig. Mina kollegor har betydligt mer på sina bord så när nästa plenifria vecka kommer redan på måndag jobbar de ikapp med fulla kalendrar. Kvar står jag och kollar på en tom kalender som bara skvallrar om en rinkbandymatch på onsdag.

Bjud in mig! Jag kan hålla pass på utbildningar, gästa årsmöten, göra arbetsplatsbesök eller annat praktiskt. Utmana mig, hitta på något, Jag vill inte vara sysslolös. Jag går inte lika långt som matadoren i Ferdinand med “Snälla du, stånga mig, sparka mig. Gör nånting. Hoppa på mig...” men jag kan tänka mig att sträcka mig lika långt som mannen i Yrrol som med ett plakat säljer sig med texten; “jag kan dansa också”.

Hemsk start, stark upphämtning!

Det var match i Korpens motionsserie för rinkbandy i morse, 6:20 på Östermalms IP. Det låter som en mardröm för vissa men har kommit att bli något av veckans höjdpunkt för mig. Matchfria veckor går jag ändå gärna upp 05:00 på onsdagar, tar på mig utrustningen ute på balkongen i kylan och skriker; “hallå domar´n, såg du inte?!” ute över Bandhagens mörka centrum. Oftast inga svar. Tomhet.

Men i morse behövdes inte detta då Swedbank stod för motståndet och vi i Socialdemokraterna hade chansen att göra ett ryck och skaka av oss kapitalet i jakten på serieseger. Nu ville inte rinkbandygudarna att serien skulle slitas isär redan tidigt i februari. Förlust med 14-8 skrevs in i domarens anteckningsbok och efter att ha haft 5-5 i halvlek blev det för jobbigt för oss att spela med bara en avbytare. Tung start på dagen.

Jag fick skjuts till riksdagen av min lagkamrat tillika nya kollega Mattias Tegnér, vi tröstdrack kaffe och köpte frukostfrallor i cafeterian innan dagen sparkade igång på riktigt. En dag som mest gick ut på ännu mer introduktion för mig.

Jag har sprungit runt i Gamla stan idag med Emmy Sjöblom som fotograferat mig som glad, arg, bekymrad, bestämd m.m. Används för bilder som denna.

Först satt jag i en säkerhetsutbildning och fick lära mig att inte klicka på dumma länkar i mail, att hålla koll på gäster samt hur olika nationer jobbar utifrån sina mål för att komma åt information och vilken information de oftast eftersträvar. Kan vara bra att veta om man träffar en kines på stan, då kan man stoppa honom innan han börjar prata med; “app, app, jag vet nog vad du vill”.

Jag fick även en genomgång av hur voteringar går till i kammaren, hur debatter förs och vad som ät kutym och vilka olika kultur som sitter i väggarna i olika utskott. Sen var det dags för slutprov när de öppnade dörrarna till plenisalen och jag fick chansen att delta i min livs första votering. Det låg en fusklapp på bordet om hur de olika partierna hade yrkat i utskotten så det var inte hjärnkirurgi att trycka på rätt knapp. Men man har ju hört att det slints på knappar så jag var lite orolig men av de cirka 27 knapptryckningar jag gjorde blev alla rätt.

27-0! Ett mycket bättre resultat än rinkbandyns i morse. Men nästa onsdag möter vi NCC som i och med att de vann i morse och vi torskade är på samma poäng som vi. En måstematch för arbetarrörelsen!

Första dagen i riksdagen

Det var i tisdags förra veckan som det ringde på mobilen. Det händer mer ofta än sällan så det var väl inte konstigt i sig. Jag satt med en arbetsgivare ute i Vallentuna, eller snare en bit utanför Vallentuna i en lada. Mitt mål var enkelt, jag ville ha företagets signatur på ett hängavtal med Seko medan de hävdade att det räckte med det billigare kollektivavtal de hade med ett annat förbund (för att inte locka fram en gränsdragningstvist nämner jag inte det förbundet…). Jag var tydlig; “ska ni in och jobba i vår bransch så är det Sekos avtal som gäller annars kan ni gå tillbaka dit ni kom ifrån.”

Samtalet kom ganska lägligt och jag ursäktade mig med att det var viktigt. Jag hade egentligen inte en aning om vad det gällde men ville hämta luft. Det var Evalena från riksdagskansliet som informerade mig om att jag nästa tisdag, 1 februari, förväntades infinna mig i riksdagen eftersom Thomas Hammarberg lämnat in en avsägelse. Min 13:e plats på riksdagslistan i Stockholm 2018 innebar plötsligt att jag var en av åtta tjänstgörande stockholmare efter ministerutnämningar och avhopp.

Så i morse lät jag min Honda Civic stå kvar på parkeringen, köpte ett SL-kort och satte mig på tunnelbanan in till min nya arbetsplats med en matlåda ris och vildsvinsgryta enligt persiskt recept innehållande aprikoser. Det var nog lamm i originalreceptet men min fru är en stjärna på att trixa till det. Himmelskt gott.

Dagen har mest gått åt till att lära mig hitta i byggnaden och hälsa på folk. Jag har till och med haft tid att hänga upp djurgårdsflaggorna på väggen i mitt nya arbetsrum. Ett arbetsrum som i övrigt andas 90-tal, TV:n är tjockare än jag, Den är lika tjock som den är bred och hög, det är en fyrkant som tar upp en kvadratmeter. Skärm, datamus och tangentbord ser ut som de vi på Seko kasserade för tio år sedan, retro som fan. Inte vad jag hade förväntat mig men jag är inte någon materiallirare.

Jag har även hunnit vara med på mitt första riksdagsgruppmöte där vi förutom småfrågorna säkerhetsläget i Europa och likvärdig skola även behandlade den tunga frågan fyllnadsval i konstitutionsutskottet. Så snart är jag suppleant i KU. Ska bli spännande, för även om det inte är det som är meningen med KU så verkar det var där det händer just nu, ingen fråga verkar vara för banal för att oppositionen inte ska dra den en runda i utskottet. Men nu kommer de möta en ombudsman som är van vid fula knep och opålästa motparter. Game on.

Hur det gick i Vallentuna? De tecknade såklart kollektivavtal med Seko. Det blev det sista kollektivavtal jag skrev på Seko för denna gång. Men det blir fler i framtiden. Seko ligger närmast mitt hjärta och jag hoppas kunna lyfta Seko-perspektivet i debatterna i plena.

Evalena är inte bara den som tar emot nya riksdagsledamöter, hon är också Seko-medlem så vi har haft riktigt trevligt under dagen.

Fru utan prövotid

Det var en smal öppning i garaget och det krävdes en ganska snäv sväng för att komma rätt. Jag hade själv varit nära att dra högersidan på bilen där när jag kört in. Så när Katja ringde och berättade att hon ”tagit sönder bilen” förstod jag ungefär vad som hänt. Sen att hon i panik hade lyft på fötterna när bilen slog i porten och den automatväxlade bilen då hade fortsatt rakt fram och skrapat sönder inte bara höger framdörr utan även höger bakdörr samt hela sidan till bakluckan, det kunde jag inte fantisera ihop. Hon var skärrad och jag försökte lugna.

Min älskade hustru vill av naturliga skäl inte fortsätta cirkulera upp till sjätte våningen i ett smalt garage. Tyvärr var hon i Bandhagen och jag i Kiholm så jag kunde inte hjälpa henne mer än att säga att hon kunde köra ut och ta en betalparkering istället över natten. Hon nappade på idén men backade inte ut, hon gillar inte att backa, inte fått kläm på det än. Så hon ser 1,5 tom p-plats till vänster inne i garaget och tänker köra in där för att vända på bilen. Det är en och en halv ledig plats eftersom det bredvid den tomma platsen är en plats där det bara står en MC.

Väl inkörd på den lediga ytan inser hon att bilen står väldigt nära motorcykeln som hon har till vänster om sig. Hon måste nu backa och slår i full back och vrider fullt åt höger. Motorcykeln repar båda vänsterdörrarna och i sitt fall slår stödet på MC:n upp på bilens tröskel så den står rakt ut från vår Volvo V90. Detta sker innan motorcykeln välter in i en annan bil.

Det har nu gått några minuter sedan Katjas första samtal till mig om högerdörrarna. Jag har lite svårt att ta in vad hon säger i det andra samtalet om vänstersidor, motorcykel som välter in i andra bilar o.s.v. Dels för att hon är märkbart skärrad och dels eftersom det låter för sjukt för att vara sant. Samtidigt slår det mig att jag på måndagen måste kontakta min chef och berätta vad som hänt med min tjänstebil.

Om ni läser detta har Katja med 100 procents säkerhet läst och godkänt inlägget. Jag har inte fått berätta detta för någon annan än just min dåvarande chef. Han vek sig av skratt, ändå en rimlig reaktion och bättre än indragen förmånsbil eller löneavdrag.

Idag är det exakt två år sedan händelsen inträffade. Tidigare samma dag hade min då höggravida fru uppkörning. När hon kom tillbaka till Trafikverket hade hon svårt att träffa sin parkeringsruta, detta framför hennes körskollärare som skakade på huvudet. Den ständigt stöttande körskolläraren skrattade hela vägen tillbaka till körskolan i Bandhagen. Han kunde inte tro att det var sant att Katja fick körkort den dagen. Jag visste inte riktigt hur illa det var ställt eftersom jag aldrig då hade åkt bil med min fru.

Men grattis till att prövotiden nu är över Katja, idag skulle du aldrig göra samma fel tror jag, du har ju aldrig igen provat att köra in i det garaget så vi vet ju inte säkert… ❤️

Numera kör Katja mycket säkrare. Idag körde hon oss till och från Håbo så ungarna kunde umgås med sina kusiner och käka glass hemma hos en annan stor Ojanne-familj.

Respekt Tage!

Det blev ännu en annorlunda midsommarafton med bara familjen. Inget nubbande till egensnickrat sånghäfte med melodier ingen kan, ingen dans där vi lär nästa generation allt vi kan om groddjur och ingen segerkrans för vinst i femkamp. Jag brukar kunna knipa segrar på någorlunda nykterhet, inte för att jag spottar i glaset utan för att jag redan tidigt blir så jävla social att jag inte hinner få i mig fler klunkar mellan mina utläggningar och historier. Det är mycket lättare att spotta en godisbit längst om man inte redan sluddrar.

Jag är långsam i starten helt enkelt men kommer ikapp. Sen somnar jag ändå småningom i någon bastu, på en gräsmatta, i en trappa, under ett bord eller var jag helst får feeling för. Jag är generellt en tungt sovande person som både med och utan alkohol kan sussa där jag får lust, jag somnar effektivt om jag vill det. Lägger mig ner och blundar bara. Tyvärr är jag också en storsnarkare så ingen som någonsin delat rum med mig på klassresor, hockeyturneringar eller kompisäventyr har undgått detta. De svär alltid högt över att jag inte ger dem en chans att somna först, i Las Vegas med några polare här om året sparkade de till mig för att jag somnat halvvägs ner mot kudden.

Det är svårt att som pappa veta vad det blir av ens avkommor, kommer de ta upp de traditioner man försöker föra vidare eller skapa nya? Kommer de bli som jag eller helt tvärt emot? Men del för del faller bitarna på plats desto mer man lär känna dem, ta bara Tage idag som genetiskt såklart bär med sig vad midsommar innebär trots att han aldrig fått fira någon på riktigt på grund utav pandemin. Han ragglar runt strax för lunchtid, hämtar första bästa kudde som råkar vara en sten och lägger sig ner och somnar som en stock innan någon hinner reagera. Sin pappa upp i dagen!

Pappas pojke!

Högern sviker igen om Högdalen BP

Det är en nedprioritering av Högdalens BP, igen, som vi kan läsa om i det nummer av Mitt i Söderort som landade i brevlådan idag. Även om idrottsborgarrådet försöker att betona att det inte är en nedprioritering så måste vi klara av att kalla en spade för en spade. För det är ingenting annat än ännu en nedprioritering av Högdalens BP. För mig var det ingen nyhet för på Idrottsnämnden i februari fick vi beskedet, på samma sammanträde som vi också fick veta att majoriteten valde att satsa på två nya konstgräsplaner i innerstan.

I avvägningen mellan innerstad och ytterstaden behöver man aldrig tveka på vad högerstyret väljer. Jag har också ett tydligt klassperspektiv när jag väljer hur jag vill prioritera politiskt men högern slår mig på fingrarna, det verkar vara omöjligt för dem att ta ett beslut för hela stadens bästa, de egna kärnväljarna ska alltid prioriteras och helst ska vi i förorten bara vara tysta. Så kan det inte fortsätta, vi måste ryta ifrån nu och kräva att majoriteten klarar av att se bortom tullarna.

Socialdemokraterna och det tidigare styret hade konstgräs i investeringsplanen till 2019 men högern sköt fram det till 2024 efter att de gjort upp om styret för huvudstaden ihop med Miljöpartiet. Jag rasade redan då och sedan dess har jag bråkat en del med dem ett flertal gånger i kommunfullmäktige och Idrottsnämnden gällande Högdalen BP.

När det stod klart att Bandhagen BP skulle bebyggas med en skola lyckades vi pressa dem till att Högdalen skulle få konstgräs 2021 åtminstone, bland annat efter en motion till kommunfullmäktige i frågan där jag krävde konstgräs samt frysrör under eftersom Bandhagen BP var den enda yta i närområdet som spolades vintertid. Det finns nu med i planen.

Nu skjuts konstgräset fram till 2022 igen. Förutom att det är andra gången högern sviker om Högdalens BP så har vi ingenstans att åka skridskor nästa vinter för bygget på Bandhagen BP är redan igång sen förra veckan. Första gången de svek var det eftersom de ansåg att ersättningsinvesteringsmedel inte kunde användas då bygget på fotbollsplanen i Rågsved inte ansågs tillräckligt lönsamt för att finansiera konstgräs i Högdalen. Den här gången skyller de på att konstgräset på Kanalplan är för bra för att bytas ut och flyttas till Högdalen, det inte ens säkert att det flyttas 2022 även om det är förhoppningen.

Nu måste fastighetsborgarrådet, moderaten Dennis Wedin, våga prioritera förorten och se till så att konstgräs och frysrör läggs 2021 enligt plan. Konstgräset på Kanalplan kan läggas läggas på en annan grusplan när det är dags att byta ut det. Tyvärr tror jag att Moderatstyret fortsätter prioritera skattesänkningar i första hand och innerstaden med de medel de trots allt har.

Det är bara lite cancer

Jag brukar vara ganska bra på att hålla mina nyårslöften. Dels eftersom jag, innan jag skriver in dem 1 januari i min då nya dagbok, gör en sannolikhetskalkyl över hur stor chans jag har att lyckas med det tilltänkta och skruvar lite på formuleringar sista veckan i december.

Ett av mina löften för 2021 är att läsa tolv romaner eller biografier. Det har blivit alldeles för lite läsning sedan barnen började rulla in och det jag läser är mest kommunala handlingar inför kommunfullmäktige eller Idrottsnämnden. I ett utkast till nyårslöften skrev jag att målet var 52 böcker under det kommande året men det hade krävt alldeles för mycket.

Årets första plöjdes dock på just en vecka, Klas Ingessons självbiografi ”Det är bara lite cancer”. Jag kan inte påstå att jag minns Ingesson som spelare mer än som en kugge i VM94-gänget. Dokumentären ”Sveriges väg till brons” hade jag på VHS och kollade på så ofta att bandet blev helt sönderspelat, fysiskt. Varje bollkontakt i den dokumentären kan jag återge. Även rabbla resultat, assister, gula kort m.m.

Det var lite sorgligt att lära känna människan Klas Ingesson när man vet att han redan är borta. Jag trodde nog att boken, sin titel till trots, skulle vara lite mer skryt över en framgångsrik karriär som proffs men cancern får verkligen ta plats. Det knyter sig i magen att läsa om när han vet att han ska dö inom den närmsta tiden och tvingas acceptera läget och ta farväl av sin familj, sina passioner och nära vänner.

Boken är välskriven och som vanligt mår jag dåligt av att läsa sånt här. Min rädsla för att någon i min närhet eller jag själv ska drabbas kommer smygande. Det gjorde den också när jag läste Svetlana Aleksijevitjs ”Bön för Tjernobyl”, det känns som varje leverfläck börjar klia och jag googlar cancerscreening. Men trots det var det värt det, det är en bok jag kommer bära med mig ett tag. Läs den.

Bok 1 av 12 eller 52 för mig 2021.

Rapport från en arbetsmarknad nära dig

Ibland ringer väckarklockan extra tydligt inombords. Det är inte så att jag går runt med någon naiv tro om att världen eller ens svensk arbetsmarknad är rosaskimrande, tvärtom, men när man får se och höra en del personers livshistorier blir man smärtsamt påmind om att mycket är precis så dåligt som man vet, men inte vill tro att det är.

Jag fick en sån livshistoria återberättad för mig här om dagen. Över en kopp te i en av allmännyttans lägenheter längst ut på en tunnelbanelinje träffades vi, han är medlem i Seko och jag hjälpte honom för något år sedan att få ett avgångsvederlag från en arbetsgivare ute i ett nedgånget industriområde. Nu vill han berätta hela historien säger han.

Han berättade om sin uppväxt i Mellanöstern och hur han som värnpliktig tvingades till fronten där han skulle manövrera en kanon för att skjuta ner fientliga israeliska flyg och drönare. I själva verket var det mest han och kamraterna själva som blev beskjutna och många vänner dog i de där bergen. Vår tedrickande medlem klarade sig och tog sig till Sverige småningom. Inte som flykting utan som arbetskraftsinvandrare eftersom den dåvarande svenska högerregeringen ledd av Fredrik Reinfeldt, ihop med Miljöpartiet, hade infört en av världens mest liberala migrationslagar gällande arbetskraft från länder utanför EU.

Han tar jobb i industriområdet men hyrs ibland ut till andra företag, bland annat Postnord. Det är då han blir medlem i A-kassan och även Seko. Det är ett tufft jobb och han får göra långa dagar, arbetsgivaren vill ha rena papper och vill inte att arbetsskador anmäls, vid ett tillfälle när han allvarligt skadar sig och ber om skjuts till sjukhus blir han körd till sitt hem istället och tillsagd att inte gå till sjukhus, vid det här laget pratar han bara arabiska och vågar inte söka vård själv. Han har fortfarande men från skadan. Lönen är dock bra, på pappret 35 000 kr/mån. Problemet är att en lokal arbetsledare ser till att han bara får behålla 13 000 kr varje månad, resten ska samlas in efter att lönen är utbetald och överlämnas i kuvert till arbetsledaren. Hotet om att bli sparkad därmed utvisad är överhängande och ingen ifrågasätter insamlandet.

Dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) besöker arbetsplatsen och använder den som skyltfönster i media för hur bra den nya lagen om arbetskraftsinvandring fungerar. På bilder jag ser från besöket sitter han i fikarummet vid ett bord ihop med ett stort antal unga män från Mellanöstern, han vet ju förstås inget om deras öde men för mig som vet vad som finns bakom fasaden på bolaget känns det signifikativt för Moderaternas blåögda syn på företagare och arbetslivskriminalitet.

Självklart måste lagstiftningen stramas åt, det anställningserbjudande som Migrationsverket gör bedömningen på gällande om man får komma till Sverige måste vara bindande. Idag kan det vara en sak företag skriver på anställningserbjudandet och en helt annan sak i anställningsavtalet utan att arbetsgivaren gör något olagligt. När fel uppmärksammas om för låga löner, inga försäkringar samt usel arbetsmiljö ska det självklart vara företaget som ska straffas inte den anställde som idag blir utvisad för arbetsgivarens fusk eller misstag.

Idag är vår medlem svensk medborgare och med nytt arbete hos en arbetsgivare han trivs hos. Han känner sig trygg och trivs efter omständigheterna med livet. Han var glad när vi möttes i centrum och han är glad när jag lämnar lägenheten. Han skickar med en hälsning om att han vill att historien berättas men han vill vara anonym. Vill någon journalist kontakta honom kan ni gå via mig.

Kom igen farsor!

Här kommer en fars dag-hyllning till er pappor som gör rätt för er och en smocka till er andra.

Enligt en undersökning som fackförbundet Unionen gjorde här om året upplever var tredje kvinna att hon missgynnas i lönerevisionerna när hon blir förälder. Det är tyvärr inte bara en känsla utan också konstaterat i forskningen.

Mäns och kvinnors karriärsutveckling följs åt relativt jämställt första åren på arbetsmarknaden men skiljs sen åt när man når barnafödande ålder. Ett större uttag av längre och sammanhängande föräldraledighet samt större risk för deltidsarbete under småbarnsåren är den tydliga skillnaden mellan unga män och kvinnor. För även om mäns uttag av föräldraledighet ökar med åren så är den i betydligt större andel säsongsbetonad och stiger markant under sommaren samt runt jul och nyår, det blir en billigare föräldraledighet för arbetsgivare som sällan behöver lära upp vikarier och mannen tappar inte heller insikt i pågående projekt när frånvaron är kortvarig.

Det är troligtvis grunden till att diskrimineringen uppstår. Det är ett problem i sig men det absolut största problemet är att klyftan aldrig täpps igen. Resten av arbetslivet ligger kvinnors löner efter mäns, vilket också används som motivering från en del familjer om varför kvinnan ska ta ut mer VAB än maken, vilket ytterligare ligger kvinnor som en black om foten i den fortsatta löneutvecklingen och slutligen blir pensionen i sin tur lidande när både den allmänna pensionen blir lägre och den insamlade tjänstepensionen inte lika stor som mannens.

För mig är det självklart att vi småningom måste besluta om en individualiserad föräldraförsäkring, lika solklart som att vi har individuell A-kassa och sjukförsäkring. Det kommer i sig inte lösa problematiken med exempelvis mäns säsongsbetonade föräldraledighet. Vad som måste till är en attitydförändring från framförallt män men också vissa kvinnor om att ansvaret för barnuppfostran är tvådelat och lika stort för båda.

Fram tills dess hoppas jag att alla män tar sitt ansvar och stannar hemma lika mycket som man förväntar sig att ens fru ska vara föräldraledig. För Katja och mig var det aldrig frågan om att göra på något annat sätt med något av våra tre barn. Vi har delat lika och lägger man till den säsongsbetonade ledighet jag också tagit för att förlänga somrarna så har jag tagit ut flest föräldradagar. Det har gett mig en fin relation till mina barn, gjort vårt äktenskap lite mer jämställt och gett min fru möjlighet att snabbare komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Det är inget skryt, det är en självklarhet.

Bild från Södersjukhuset när Tage är någon timme gammal bara.

Lättad men inte nöjd

Det är knappast en unik analys eller slutsats som ni inte kan läsa på andra ställen, men jag tror att det är viktigt att socialister påpekar detta. Fyra år till med Donald Trump som president i USA hade varit hemskt med ännu större slitningar mellan folk och en polariserad debatt som redan fött obehagligt mycket extremism. En ekonomisk politik som skulle cementerat klassklyftorna än mer enligt klassiskt högermanér. Lägg där till en president med starka narcissistiska och mytomaniska drag. Så en viss lättnad måste vi absoluta tillåta oss att känna.

Det finns en gammal traditionell ordning som nu är återställd. Där presidenten inte är galen utan bara dålig. Joe Bidens åtta år som vice president får ingen att jubla, antalet fattiga i USA ökade under mandatperioden samtidigt som företagsvinsterna steg 144 procent och fattigdomsklyftan mellan USA:s etniska grupper förändrades inte nämnvärt, ungefär en fjärdedel av landets svarta levde som fattiga vid såväl tillträdet som utträdet ur Vita Huset. Lägg därtill några startade krig också.

Som socialist hoppas jag att den rörelse vi sett i Demokraterna med bland annat Bernie Sanders framgångar ska spilla över på politiken som Joe Biden kommer bedriva. Annars är partiets påstådda progressiva agenda helt urvattnad. Vår nuvarande svenska regering, bakbunden av nyliberala partier med Januariavtalet, framstår som vänsterradikal i jämförelse med Joe Bidens tid som vice president.

Risken med alla hyllningar som ju ramlar in från vänsterhåll över amerikanska folkets val är att vi också kommer behöva stå till svars för den politik som den amerikanska regeringen kommer bedriva. Det är jag inte beredd att göra. Trump är borta, gott så. Lättad men inte nöjd helt enkelt.

Sen hoppas jag såklart att Kamala Harris som vice president kommer motbevisa mig och se till så att vi faktiskt får en någorlunda progressiv politik i USA men det tror jag när jag ser det.

Påsken 2017 i USA med ett gäng polare jag hängt med sen gymnasiet. Vi kallar oss RG numera, en av kamraterna tar fotot.

Låglönesatsning en del av märket

Mina flöden i sociala medier är fulla av politiskt intresserade vänner och deras fokus har framförallt varit riktat västerut senaste dygnen. I skuggan av det amerikanska valets utdragna rösträkning har Handelsanställdas förbund samt Hotell- och restaurangfacket tagit viktiga strider här på hemmaplan genom att varsla om strejk.

Det finns mycket att säga om hur märket för lönesättningen sätts men utifrån givet läge är det en principiellt viktig strid som de blåst till. Den exportberoende industrin går först ut i avtalsrörelserna och de har tecknat ett löneavtal värt 5,4 procent över 29 månader. Det är märket enligt arbetsgivarorganisationerna men bara en del av märket enligt oss i fackföreningsrörelsen. För industrins avtal innehåller också en extra låglönesatsning på avtalsområden där det finns medlemmar som har en lön lägre än 26 100 kr/mån räknat som heltid.

I praktiken betyder det på Telekomavtalet, där jag oftast förhandlar, att alla som har lägre lön än så ändå ska generera som om de hade en månadslön på 26 100 kronor till lönepotten som sen ska fördelas i förhandlingar mellan lokala fackliga företrädare och företag. Kollar vi på företag där vi nästan uteslutande har personer med löner runt till exempel 20 000 kr/mån så skulle en lönerevision på två procent vara värd i snitt 520 kr/mån istället för 400 kr/mån per medlem i löneökning. De med låga löner skulle alltså få procentuellt större löneökningar än andra, ett sätt att höja framförallt kvinnodominerade låglöneyrken ett steg i taget för varje år.

Arbetsgivarna vill absolut inte att låglönesatsningen ska ingå i märket utan att låglönesatsningen ska betalas med märket så att kostnadsökningen inte behöver bli mer än 5,4 procent under avtalsperioden oavsett hur stor andel av de anställda som är lågavlönade. Med andra ord vill de inte bara befästa klyftorna mellan kvinnor och män utan även vidga dem eftersom raka procentuella påslag betyder att den högavlönade får en större ökning i kronor än vad en lågavlönad får.

Därför är det otroligt viktigt att fackförbunden vinner den här striden om hur märket ska tolkas. En del arbetsgivarorganisationer kommer ändå försöka sälja låglönesatsningen mot avräkning på löneökningstakten. De kommer vägra inse resultatet, som svensk arbetsmarknads Donald Trump kommer de stånga sig blodiga mot fackföreningar och hävda att resultatet av industrins förhandlingar om märket inte gäller fullt ut, utan endast de delar de kan acceptera. Nu är det Svensk Handel och Visita som kör med skygglappar. Almega har flaggat för samma revisionistiska tolkning av märket. Och som vanligt är det en välorganiserad arbetarklass i starka fackförbund som är enda vägen mot minskade klyftor och seger för oss arbetare.

Bild från en strejken i skärgårdstrafiken 2013. Sant då och sant nu.

Kanske ska bli fakir?

Katja skrev tenta idag i förvaltningsrätt, skönt för henne att vara klar med den. Skönt för mig att det är klart. Det har varit ett huvudansvar för alla tre barn under augusti som slitit på mig, jag har känt mig gammal. De sista dagarna har kroppen börjat säga ifrån också som i lördags när jag hjälpte till vid en flytt och drog på mig ett lättare ryggskott.

Tyvärr så var det bara finnar och jag som bar så det gick inte att sänka tempot, bara le och ta i ännu mer. Jag kände att jag ensam bar nationens förväntningar. När någon tog en kartong tog jag två och sprang ikapp dem. Det är psykologi, jag har varit storebror nästan hela mitt liv och vet hur man retar småbröder. Pikade någon av dem lite ibland också och förklarade att det är därför vi svenskar är bättre på ishockey, och troligen krig.

Det var värt det även om jag dagen efter hade så ont att jag ville skrika varje gång jag gick på muggen och behövde torka mig, en rörelse min rygg kraftfullt protesterade emot. Lägg där till att jag varit på fest lördagskvällen och hade lite bakismage, det var inte bara ett besök på porslinstronen.

Ryggskottet hade inte lagt sig igår när jag skulle gå och lägga mig med alla barnen i deras rum för att låta Katja sova ensam och sova ut inför tentamen. Vaknade med en treåring klistrad mot ryggen och en ettåring på min arm. Vågade inte röra på mig men kände att höften värkte och jag ville verkligen vända på mig. Trodde jag skulle få liggsår. Till slut tog jag mod till mig och bar bort Tage till hans säng igen och tar mig sen för min ömmande höft. Då sitter det ett häftstift där. Ungarna har slitit i en av halsdukarna som hänger över sängen och häftstiftet har ramlat ner i sängen.

Men nu är det jag som checkar ut, Katja har en vecka kvar tills nästa kurs börjar. Jag behöver nog en vecka för att bli människa igen.