Mina flöden i sociala medier är fulla av politiskt intresserade vänner och deras fokus har framförallt varit riktat västerut senaste dygnen. I skuggan av det amerikanska valets utdragna rösträkning har Handelsanställdas förbund samt Hotell- och restaurangfacket tagit viktiga strider här på hemmaplan genom att varsla om strejk.
Det finns mycket att säga om hur märket för lönesättningen sätts men utifrån givet läge är det en principiellt viktig strid som de blåst till. Den exportberoende industrin går först ut i avtalsrörelserna och de har tecknat ett löneavtal värt 5,4 procent över 29 månader. Det är märket enligt arbetsgivarorganisationerna men bara en del av märket enligt oss i fackföreningsrörelsen. För industrins avtal innehåller också en extra låglönesatsning på avtalsområden där det finns medlemmar som har en lön lägre än 26 100 kr/mån räknat som heltid.
I praktiken betyder det på Telekomavtalet, där jag oftast förhandlar, att alla som har lägre lön än så ändå ska generera som om de hade en månadslön på 26 100 kronor till lönepotten som sen ska fördelas i förhandlingar mellan lokala fackliga företrädare och företag. Kollar vi på företag där vi nästan uteslutande har personer med löner runt till exempel 20 000 kr/mån så skulle en lönerevision på två procent vara värd i snitt 520 kr/mån istället för 400 kr/mån per medlem i löneökning. De med låga löner skulle alltså få procentuellt större löneökningar än andra, ett sätt att höja framförallt kvinnodominerade låglöneyrken ett steg i taget för varje år.
Arbetsgivarna vill absolut inte att låglönesatsningen ska ingå i märket utan att låglönesatsningen ska betalas med märket så att kostnadsökningen inte behöver bli mer än 5,4 procent under avtalsperioden oavsett hur stor andel av de anställda som är lågavlönade. Med andra ord vill de inte bara befästa klyftorna mellan kvinnor och män utan även vidga dem eftersom raka procentuella påslag betyder att den högavlönade får en större ökning i kronor än vad en lågavlönad får.
Därför är det otroligt viktigt att fackförbunden vinner den här striden om hur märket ska tolkas. En del arbetsgivarorganisationer kommer ändå försöka sälja låglönesatsningen mot avräkning på löneökningstakten. De kommer vägra inse resultatet, som svensk arbetsmarknads Donald Trump kommer de stånga sig blodiga mot fackföreningar och hävda att resultatet av industrins förhandlingar om märket inte gäller fullt ut, utan endast de delar de kan acceptera. Nu är det Svensk Handel och Visita som kör med skygglappar. Almega har flaggat för samma revisionistiska tolkning av märket. Och som vanligt är det en välorganiserad arbetarklass i starka fackförbund som är enda vägen mot minskade klyftor och seger för oss arbetare.
Bild från en strejken i skärgårdstrafiken 2013. Sant då och sant nu.