Det är knappast en unik analys eller slutsats som ni inte kan läsa på andra ställen, men jag tror att det är viktigt att socialister påpekar detta. Fyra år till med Donald Trump som president i USA hade varit hemskt med ännu större slitningar mellan folk och en polariserad debatt som redan fött obehagligt mycket extremism. En ekonomisk politik som skulle cementerat klassklyftorna än mer enligt klassiskt högermanér. Lägg där till en president med starka narcissistiska och mytomaniska drag. Så en viss lättnad måste vi absoluta tillåta oss att känna.
Det finns en gammal traditionell ordning som nu är återställd. Där presidenten inte är galen utan bara dålig. Joe Bidens åtta år som vice president får ingen att jubla, antalet fattiga i USA ökade under mandatperioden samtidigt som företagsvinsterna steg 144 procent och fattigdomsklyftan mellan USA:s etniska grupper förändrades inte nämnvärt, ungefär en fjärdedel av landets svarta levde som fattiga vid såväl tillträdet som utträdet ur Vita Huset. Lägg därtill några startade krig också.
Som socialist hoppas jag att den rörelse vi sett i Demokraterna med bland annat Bernie Sanders framgångar ska spilla över på politiken som Joe Biden kommer bedriva. Annars är partiets påstådda progressiva agenda helt urvattnad. Vår nuvarande svenska regering, bakbunden av nyliberala partier med Januariavtalet, framstår som vänsterradikal i jämförelse med Joe Bidens tid som vice president.
Risken med alla hyllningar som ju ramlar in från vänsterhåll över amerikanska folkets val är att vi också kommer behöva stå till svars för den politik som den amerikanska regeringen kommer bedriva. Det är jag inte beredd att göra. Trump är borta, gott så. Lättad men inte nöjd helt enkelt.
Sen hoppas jag såklart att Kamala Harris som vice president kommer motbevisa mig och se till så att vi faktiskt får en någorlunda progressiv politik i USA men det tror jag när jag ser det.
Påsken 2017 i USA med ett gäng polare jag hängt med sen gymnasiet. Vi kallar oss RG numera, en av kamraterna tar fotot.