Jag brukar vara ganska bra på att hålla mina nyårslöften. Dels eftersom jag, innan jag skriver in dem 1 januari i min då nya dagbok, gör en sannolikhetskalkyl över hur stor chans jag har att lyckas med det tilltänkta och skruvar lite på formuleringar sista veckan i december.

Ett av mina löften för 2021 är att läsa tolv romaner eller biografier. Det har blivit alldeles för lite läsning sedan barnen började rulla in och det jag läser är mest kommunala handlingar inför kommunfullmäktige eller Idrottsnämnden. I ett utkast till nyårslöften skrev jag att målet var 52 böcker under det kommande året men det hade krävt alldeles för mycket.

Årets första plöjdes dock på just en vecka, Klas Ingessons självbiografi ”Det är bara lite cancer”. Jag kan inte påstå att jag minns Ingesson som spelare mer än som en kugge i VM94-gänget. Dokumentären ”Sveriges väg till brons” hade jag på VHS och kollade på så ofta att bandet blev helt sönderspelat, fysiskt. Varje bollkontakt i den dokumentären kan jag återge. Även rabbla resultat, assister, gula kort m.m.

Det var lite sorgligt att lära känna människan Klas Ingesson när man vet att han redan är borta. Jag trodde nog att boken, sin titel till trots, skulle vara lite mer skryt över en framgångsrik karriär som proffs men cancern får verkligen ta plats. Det knyter sig i magen att läsa om när han vet att han ska dö inom den närmsta tiden och tvingas acceptera läget och ta farväl av sin familj, sina passioner och nära vänner.

Boken är välskriven och som vanligt mår jag dåligt av att läsa sånt här. Min rädsla för att någon i min närhet eller jag själv ska drabbas kommer smygande. Det gjorde den också när jag läste Svetlana Aleksijevitjs ”Bön för Tjernobyl”, det känns som varje leverfläck börjar klia och jag googlar cancerscreening. Men trots det var det värt det, det är en bok jag kommer bära med mig ett tag. Läs den.

Bok 1 av 12 eller 52 för mig 2021.