Det blev ännu en annorlunda midsommarafton med bara familjen. Inget nubbande till egensnickrat sånghäfte med melodier ingen kan, ingen dans där vi lär nästa generation allt vi kan om groddjur och ingen segerkrans för vinst i femkamp. Jag brukar kunna knipa segrar på någorlunda nykterhet, inte för att jag spottar i glaset utan för att jag redan tidigt blir så jävla social att jag inte hinner få i mig fler klunkar mellan mina utläggningar och historier. Det är mycket lättare att spotta en godisbit längst om man inte redan sluddrar.

Jag är långsam i starten helt enkelt men kommer ikapp. Sen somnar jag ändå småningom i någon bastu, på en gräsmatta, i en trappa, under ett bord eller var jag helst får feeling för. Jag är generellt en tungt sovande person som både med och utan alkohol kan sussa där jag får lust, jag somnar effektivt om jag vill det. Lägger mig ner och blundar bara. Tyvärr är jag också en storsnarkare så ingen som någonsin delat rum med mig på klassresor, hockeyturneringar eller kompisäventyr har undgått detta. De svär alltid högt över att jag inte ger dem en chans att somna först, i Las Vegas med några polare här om året sparkade de till mig för att jag somnat halvvägs ner mot kudden.

Det är svårt att som pappa veta vad det blir av ens avkommor, kommer de ta upp de traditioner man försöker föra vidare eller skapa nya? Kommer de bli som jag eller helt tvärt emot? Men del för del faller bitarna på plats desto mer man lär känna dem, ta bara Tage idag som genetiskt såklart bär med sig vad midsommar innebär trots att han aldrig fått fira någon på riktigt på grund utav pandemin. Han ragglar runt strax för lunchtid, hämtar första bästa kudde som råkar vara en sten och lägger sig ner och somnar som en stock innan någon hinner reagera. Sin pappa upp i dagen!