Doften av föräldrar

Jag minns hur det doftade om mina föräldrars kuddar. Det var en trygghet och väldigt mysigt att somna på dem. Hade man luktat klart på ena sidan kunde man vända på dem och få tillbaka odören. Hjalmar gör samma sak.

Jag minns också att jag föredrog mammas kudde framför pappas även om jag gillade båda kuddarna. Tror pappas luktade mer starkt av rakvatten.

Även Hjalmar får jag anta föredrar sin mors doft. Han gillar att mysa upp sig på bådas kuddar dock, vilket får anses underligt med tanke på hans kommentar om var det luktar mig;

”Pappa, du har varit här innan mig. Jag känner att det luktar dig”. En ganska gullig kommentar om den inte kommit från andra sidan en låst toalettdörr…

30 000 steg i foppatofflor samt troligt mordförsök

Det var igår när jag skulle från stugan som jag på rutin hoppade i foppatofflor och satte mig i bilen. Har man bara haft foppatofflor sen midsommar är det inte hela världen. Trodde jag. Men det är betydligt mer promenerande för mig i huvudstaden. Jag har idag gått från Bandhagen till Norra Bantorget tur och retur, båda mina fötter blöder. Dessutom började ett knä värka redan vid Skanstullsbron på utresan.

På vägen hem gick jag dessutom med en barnvagn som bara hade 3 av 4 hjul kvar efter ett misslyckat mordförsök. Till råga på allt med extra långa steg eftersom jag bara hade två timmar på mig innan förskolan bestämt att Hjalmar och Lovis ska hämtas och det skulle handlas middag på Coop i Svedmyra. Jag hann!

Vänta nu! Mordförsök? Jo, det var när jag satt på innergården vid restaurangen Hubertus. Tage och jag väntade på mannen, myten, legenden; Sekos stolthet och kurdernas kung; Kadir Kasirga.

Plötsligt small det ett skott så det ekade mellan byggnaderna. Hela restaurangen blev dödstyst och kollade på oss som satt en bit ut i trädgården ensamma. Jag ställde mig upp och undrade vem jag skulle slå på käften, övertygad om att en unge kastat ett knallskott mot mig. Det fanns inte en unge i närheten eller misstänkt fotbollshuligan. Vid ett bord ett stenkast bort satt två ombudsmän från Sekos förbundskontor men de såg oskyldiga ut och mig veterligen har vi inget otalt.

Vid smällen hade det skvätt grus på mig från under vagnen. Jag gick en runda och kollade in vagnen samt under den men såg ingenting. Då blev jag rädd och tänkte att någon skjutit mot mig. Hann tänka att jag nog borde täcka Tage när jag ser att vagnen gungar. Som att vänsterhjulet fram fått punka. Det kan man nog kalla det. Hela däcket hade exploderat.

Man skulle kunna tro att det berodde på att jag kvällen innan lagat en punktering på ett annat däck och pumpat upp alla däcken till trycket 30 psi (amerikansk pump). Hjulen ska tåla 35 psi men de är ordentligt hårda redan vid 30. Man skulle också kunna tro att det berodde på att det däcket som small är köpt i Spanien medan de andra tre är original från Emmaljunga. Detta eftersom de i Spanien tydligen inte säljer kit för att laga punktering i cykelaffärer men däremot nya slangar för några växelmynt.

Båda de förklaringarna skulle lägga någon sorts ansvar på mig. Jag tror inte jag gjort fel, det måste varit ett misslyckat mordförsök från CIA, Mossad eller turkiska staten. Åtminstone ett varningsskott. Det var säkert mitt samröre med Kasirga som de reagerade på.

Vi hade en trevlig lunch ändå, ”låt dem aldrig få se dig skaka” som Thåström sjunger. Låt dem aldrig få se dina fötter blöda av foppatoffelpromenader skulle jag kunna skriva en text om. Så istället får ni en bild på ett däck som exploderat.

Sista dagen på sommarlovet

Ikväll var det läggning av barn som var både pirriga inför morgondagen och lite ledsna. Pirrigast var Lovis som imorgon börjar på den stora sidan på förskolan, där alla andra stora barn går. Hjalmar som redan går där var lite ledsen, mest för att hans sommarlov var slut men också för att hans bästa kompis flyttat till andra sidan jorden, hela vägen till Huddinge och bytt förskola.

För att få ut maximalt av dagen var vi uppe tidigt i stugan och gick ner till Mälaren. Jag har haft dåligt samvete hela sommaren för att jag inte lärt dem fiska men idag var vi nere och tränade kast och de lyckades faktiskt få hygglig teknik och längd på båda två. Ingen fisk däremot vilket jag bara gladdes åt för att jag dels avskyr att knäcka nacken på fiskar och dels inte ville ta hand om dem i stugan medan vi packade för tillbakafärd mot Stockholm.

Lovis var nöjd ändå för hon hade fått jättemycket sallad på kroken. Själv drog jag upp ett kast i ett träd och skämtade med barnen om att jag försökte plocka äpplen. Någon minut senare ser jag Lovis stå och sikta på samma träd, hon ville också ha ett äpple sade hon. Kanske skulle det gå ner i hennes sjögrässallad.

Tack Historiepodden!

Det var påsken 2018 på en resa ner till Öland. Jag var själv med ungarna, som bara var två stycken på den tiden. Jag behövde någonting att lyssna på och kände för konstighetens skull en mättnad kring Ulf Lundells musik. Barnen somnade direkt när jag lämnade Stockholm och jag jag tänkte att jag skulle prova att lyssna på en pod. Det hade ju varit hippt några år innan och lagom mycket efter kunde denna småbarnspappa ge det ett försök.

Det blev Historiepodden. Dels för att jag alltid varit historieintresserad och dels för att jag faktiskt hade hört ett avsnitt av dem en gång på väg hem från Mora mot Stockholm efter en hockeymatch när min fru basat över bilstereon. Då om Finska inbördeskriget.

Jag fastnade direkt. Vilket underbart medium det var och de fem timmarna i bil på väg ner mot norra Öland flög förbi när jag susade fram genom halva Sverige. Det blev inte ens ett stopp på Ringarums Värdshus för måltid, något som annars är kutym när jag reser till Öland. Hade jag då vetat att den ena poddaren i duon, Daniel Hermansson, var från orten hade jag stannat och stöttat det lokala näringslivet som en hedrande gest. I början störde jag mig i och för sig på hans röst, oklart varför, kanske en ovan dialekt. Jag känner inte alls så längre även om han ibland har en liten besserwisserton mot sin medpoddare Robin Olovsson. Men kemin mellan dem är perfekt, det blir nästan som roligast när de kivas med varandra.

Jag matade på med fem nya timmar på vägen hem från Öland och planerade även denna gång min körning så att ungarna skulle sova hela vägen, både för att det skulle vara fritt från bråk i baksätet och för att jag skulle kunna lyssna ostört. Musik kan jag lyssna på oavsett baksätesljuden, dels eftersom jag redan kan alla Ulf Lundells texter. Men med en pod vill jag ha lugn och ro runt mig för att suga in allt.

Sen dess har de blivit några avsnitt till och när jag idag satt i bilen på väg mot sommarstugan efter en snabbvisit i huvudstaden lyssnade jag på ett avsnitt om hygienhistorien, avsnitt 95 tror jag men nummer 313 för mig för nu står alla avsnitten som spelade i min podcaster.

Podden har gett mig mycket. Det har blivit som kompisar i bilen, jag lyssnar bara när jag kör bil ensam eller med sovande barn. Oftast i tjänsten när jag åker mellan mina fackliga förhandlingar och politiska möten eller när jag ska iväg på mina mer eller mindre nattliga hockeyträningar (division fem står inte längst fram när tiderna ska fördelas).

Jag har lärt mig enormt mycket. Jag läste historia i lite drygt ett år i Uppsala men de 60 högskolepoängen kan jag spola ner. Det är Historiepodden som verkligen allmänbildat mig till en helt ny nivå. Jag var svårstoppad i TP innan också, nu tror jag att ytterst få har en sportmössa.

313 avsnitt som vi för enkelhetens skull kan säga att de är en timme var, de är nog oftare lite längre. Det är nästan 40 hela arbetsdagar. Det vill säga åtta veckor av heltidslyssning. I högskolepoäng räknat skulle det som en kurs inte bli fler än tolv men i kunskap och allmänbildning är det ovärderligt.

Nu ser jag fram emot avsnittet imorgon, oavsett om Robin valt något om 1800-talets borgerlighet eller någon snäv författare. Eller om Daniel valt ett fältslag från antiken eller någon preussisk furste. Jag hade önskat fler avsnitt om arbetarhistoria. Det finns många strejker att grotta ner sig i, skott i Ådalen, bombdåd i Malmö eller mord på generaler. Men det kommer nog.

På tal om avsnitt 95 om hygienhistorien pratade de om Anders Ygemans vattenskräck. Måste jag fråga honom om i veckan när vi har styrelsemöte med Stockholm AK.

Tack för allt Historiepodden, det kommer vara trist att inte alltid kunna lyssna på ett nytt avsnitt i bilen men nu ser jag fram emot varje söndag och släppet av nya ämnen att dyka ner i.

Som med det mesta folk gör bra undrar jag om jag kan göra det lika bra och de har helt klart väckt en lust i mig att starta en pod, jag skulle inte våga mig på samma kategori men kanske något fackligt, arbetsmarknadsfrågor eller allmänt politiskt om huvudstaden. Min fru nog skulle döda mig om jag sparkade igång fler projekt.

Det gåtfulla folket

Ibland funderar jag på om man inte ändå skulle investera i en GoPro-kamera. Dels för att samla in bevis mot ungarna, hur många gånger har man inte klivit in i ett rum och sett dem göra dumheter för att sen sekunden senare höra dem blåneka?

Men framförallt skulle jag vilja spela in alla konversationer som pågår i hemmet för att kunna lyssna på dem och mysa med dem när barnen blivit stora. Som när barnen skulle berätta gåtor för mig vid frukostbordet;

Hjalmar: ”Om du kliver in i ett rum där det är tre personer, hur många är det då i rummet?”

Jag: ”Jag gissar på fyra stycken”.

Hjalmar: ”Nej, fem! Just det, de var fyra från början.”

Kompisklubben levererar ledtrådarna till gåtorna. Inte var min dotter mycket bättre;

Lovis: ”Vet du var Norges sämsta skidåkare heter?”

Jag: ”Kan det vara Inge Glid?”

Lovis: ”Maski Hallonen!”

Jag: ”Va? Varför då?”

Lovis: ”Jag vet inte. Han heter så. Hans mamma har bestämt det.”

Sötsaker för stora och små

Katja och jag har kommit på det perfekta sättet att få barnen att känna lidelse för fotbollen. Medan min fru och jag vrider oss i soffan av nervositet har barnen varit förhållandevis lugna, nästan undrande har de kollat på sina föräldrar när vi vrålat av ångest eller dansat av glädje. Inte nu längre.

Det började med derbyt i söndags. Jag förklarade för barnen hur viktigt det var att vi i Djurgården vann och lovade dem godis efter matchen, men bara om DIF segrade. Deras besvikelse och uppgivenhet var nästan större än min när vi inte klarade av Bajen denna gång. Å andra sidan var deras glädje över segern mot Mjällby ikväll euforisk. Godis på en onsdag! De hejade på Djurgården långt efter slutsignalen och gladdes innerligt åt dagens seger. Så ska en slipsten dras.

Vi vuxna fick också sötsaker idag förutom de tre poängen av DIF. Det införskaffades en Toyota C-HR, en mini-suv och elhybrid. Inte den bil jag kollat mest på inför hösten men mycket lagom till att jag var i behov av ny kärra dök det upp ett överflöd på marknaden av dessa i Stockholm. Säljaren jag pratade med hade fått in 40 stycken tidigare personalbilar och de var förmånligt prissatta, från 2019 och denna hade gått 2900 mil. Sen fick jag värma upp mina förhandlingsfärdigheter igen och fick ner priset ytterligare lite. Det blev för bra för att inte slå till. Underlig känsla att köra hem från Huddinge till Bandhagen på eldrift, man liksom glider fram.

Lite som Djurgårdens IF. Åh, en sådan härlig dag!

Djurgårdsbarnen hurrar framför familjens nya bil.

Årets lyckligaste dag

Det luktar marinerad suspensoar och jag hör hur det smäller i sargen från B-juniorerna i Flemingsbergs IK som tränar före oss. Snart ska isen äntras för första gången denna vinter. För det är vinter nu. Det spelar ingen roll vad termometern på era verandor visar, det är den inne i ishallen som gäller.

Rundar av här, måste knyta skridskor och annat liknande. Det här har jag längtat efter länge. I vinter kanske det händer. Runt jul ringer nog Toronto Maple Leafs!

Rörelsefestival i Bandhagen

Nu blir det reklaminslag. Som en blixt från klar himmel slog det ner en festival alldeles utanför oss på Bandängen. Ung Fritid, Riksidrottsförbundet och Stockholm Stad arrangerar och det fortsätter varje dag mellan 12:00-18:00 till och med fredag.

Jag som muttrat över att jag ska behöva knata runt i Stockholm hela veckan utan riktiga planer med tre barn medan Katja tentapluggar. Det är löst nu, jag kommer bo på festivalområdet. Idag skulle vi bara gå till Coop för att köpa mjölk, vi fastande i tre timmar.

Det är gratis och finns massor att göra. Eller vad sägs om ansiktsmålning, tre olika hoppborgar där en är en längre hinderbana, målarbord, pysselhörnor, dansundervisning, prova-på-sporter (idag såg jag rugby, handboll och kampsporten kendo) samt ett stort schackbord där du själv kan agera pjäs om du önskar.

Allt med coronaavstånd vilket bara känns bra, det blir lite köbildning men det är kort väntan på någon minut och det är aldrig trångt. Duktiga unga funktionärer ser till att avstånd hålls. Det gör också att mindre barn kan hoppa på sina villkor och de äldre barnen kan köra sitt race när det blir deras tur.

Så nu tar du med dig dina ungar och slår en signal när du är på plats, det säljs korv och liknande på området till hyggligt pris så vänta inte till efter lunch, vi ses 12:00!

Jag sommartränar inte utan medalj

Det är en princip jag haft länge. Att bara snöra på mig skorna och gå ut och löpa är det tråkigaste jag kan tänka mig, det är okej när jag kommer igång men utan tävlingsmoment stannar jag och beställer en coca-cola från en kiosk jag springer förbi, eller inbillar mig att jag måste kissa och hittar en undervattnad buske. Blir jag för trött stannar jag och bläddrar mellan poddavsnitt och slår mig ner på en bänk. Jag får absolut ingen motivation att pressa mig.

När jag springer lopp växer hornen ut och jag springer tills jag spyr. Ligger i målfållan och hyperventilerar efter luft. För vad? Oftast en billig medalj som hängs runt halsen. Men det är likt förbannat ett bevis på ett väl genomfört arbete.

Därför anmälde jag mig till mer än tio lopp nu i sommar. Kostade några tusenlappar men jag vill inte vara helt ur form när ishockeysäsongen startar. Sen kom coronaviruset. Inte ett lopp har det blivit så formen jag är i nu är den sämsta jag någonsin varit i, inte bra för en 34-åring på väg mot vintern och ishallarna. Jag behöver ha sprungit dubbelt så långt som de som är 25 år.

Idag hade ett av loppen varit. Ett lopp som inte ställdes in utan ställdes om, till ett virtuellt lopp där man skulle springa en mil på valfri plats och registrera sin tid på en hemsida, sen skickar de medaljen hem till en. Värt ett försök tänkte jag.

Jag bytte om, gick runt hemma med träningskläderna i tre timmar och förberedde mig mentalt för att ensam springa en mil helt ur form på en respektabel tid. Jag tog till slut mod till mig och gick ut i hallen för att ställas inför ett nytt val. Skulle jag löpa i lackskor, foppatofflor eller gummistövlar? Tydligen har jag någon gång i våras varit så ambitiös att jag tagit med mig löparskorna till Kiholm med en naiv tro på att de skulle nyttjas. Haha.

Därför har jag en ny princip. Jag sommartränar inte utan medalj eller skor. Det kommer bli en tung säsongsinledning för mig i vinter.

De kallar mig pensionären

Det var en sådan morgon imorse, jag kände mig trött och tung. Det blev lite bättre efter att jag kom på att jag glömt dricka kaffe. Hur man nu kan glömma något sådant.

Familjen packade för en helg i Kiholm och jag bar ut saker till bilen, fortfarande något hängig. Då skriker plötsligt någon från en nervevad ruta på en skåpbil; ”heeey, kolla pensionären!” och pekar på mig. Jag hann tänka att jag skulle gå bort och nita honom men såg loggan på bilen. Det visar sig vara Seko-medlemmar som kommer ihåg att jag slogs i två år för att få kollektivavtal med deras arbetsgivare.

Knäckfrågan var tjänstepensionen som arbetsgivaren inte ville behöva betala men han vek ned sig och nu har de anställda det. Därav mitt smeknamn ”pensionären” tydligen. Det verkar dock finnas fler namn på mig för en annan i bilen kallade mig kort och gott för ”facket”.

Vi snackade lite skit om deras chef och de drog lite semesterhistorier och planer för hösten. De uppskattade kollektivavtalet och ansåg att de fått bättre villkor även med sånt de inte tänkt på under striden för att få till avtalet.

Plötsligt var jag inte det minsta trött längre. Snarare full av adrenalin och det var fint att påminnas om vilket underbart jobb man har som väntar på mig när jag ska tillbaka i tjänst 2021. Jag har inte längtat till återgången så mycket än under ledigheten men idag sög lusten verkligen tag i mig.

Håll fanan högt på barrikaderna kollegor, förtroendevalda och medlemmar; jag saknar er.

Gubbar på konstgräs

Idag började det gå ett rykte på Facebook i en grupp för spontanfotboll i Söderort. Det gällde att man ikväll skulle kunna spela fotboll på helplan nere på Årsta Gårds BP, det hade skett förra torsdagen och troligtvis hade de flesta ungdomslag uppehåll fortfarande.

Jag var inte sen att höra av mig till en polare och vi stod nere på planen 19:30. Det såg bra ut till en början, alltså inte spelet, det såg nog bedrövligt ut. Vi var ett 20-tal mer eller mindre gubbar och en ung tjej som sparkade boll och smalben medan vi svor ihop. Svetten lackade.

Sen kom ett ungdomslag och det var inte mycket vi kunde göra annat än att önska dem lycka till och kliva åt sidan. De var bussiga nog att erbjuda oss ”buren”, en liten inhängnad plan för spel tre mot tre. Vi delade in nya lag, någon gick hem och vi maxade ytan med fem-mot-fem-spel. Ett lag fick hela tiden vila.

Jag och Fijal vid ”buren”.

Det är ändå lite absurt att ett rykte på Facebook ska göra en insats för folkhälsan. Det säger något om bristen på idrottsytor i huvudstaden. Det är klart att ungdomarna är de som drabbas mest och samhället. Det är inte så att vi gubbar hade sprungit på stan och gjort bus annars. Någon hade käkat en chipspåse, kanske kollat fotboll på TV istället. Vem vet, någon hade kanske legat med sin fru och fått ut någon sorts fysisk aktivitet idag.

Men bristen går ut över det spontana idrottandet också. När det blir kamp om varje minut på stadens planer är det självklart att motionärerna trängs undan, oavsett behov av fysisk aktivitet eller kolesterolvärden.

Spontanidrottsplatser uppförs oftast på parkmark vilket faller under stadsdelsnämnderna ansvar. Inte sällan är de heller privata och tillhör någon bostadsrättsförening. Tyvärr har jag en känsla av att det finns en trend i att de byggs bort. Inte för att ge plats åt annat utan för att det blir högljutt runt dem om kvällarna.

Det är inget nytt. När jag växte upp på Bårstabergen i Södertälje fanns det en plan vi spelade på varje kväll, året runt. Mest landhockey. En dag skulle den rivas. Bostadsrättsföreningen hade ledsnat på att det bara var vi från allmännyttan som var där och spelade och väsnades. Där någonstans göddes mitt klasshat men det är en annan historia.

Man borde kunna ställa krav på tillgång på spontanidrottsplatser vid exploatering av nya områden. Staden har blivit bättre på att få in idrottsanläggningar tidigt i planeringsstadiet, något Socialdemokraterna tog tag i förra mandatperioden. Det här borde inte heller vara omöjligt. Jag återkommer kanske i frågan.

Hur fotbollen gick? Nästan bara segrar. Jag var mest målvakt eller utespelare och i vägen för alla, med- som motspelare.

Hjalmars pappa är en flygkapten

Så kan man i alla fall tro att det ligger till eftersom han just nu konstant sjunger det och lyssnar på Magnus Johanssons klassiker ”Pappa är en flygkapten” från 1990.

Ibland kan man kanske lite slarvigt benämna något som konstant som bara är tätt återkommande. Inte i det här fallet.

Hjalmar har hittat min CD-samling och fått fria händer. Vad han fastnat för är just samlingsplattan ”Det bästa av Magnus Johansson”, eller plattan och plattan. Det är spår fyra om pappan som eventuellt är en flygkapten som han älskar. Efter att Sommarlovsmorgon var slut på SVT Barn imorse vid 10:00 drog han på den. 18:37, strax innan DIF-matchen, var han klar med en kort paus runt 16:09–16:22 då han fick för sig att gå ut på gården men sen ångrade sig och kom hem för att dra på musiken igen.

Samna låt om och om igen, och om igen och igen och igen. Jag gillar den, det är en trevlig CD. Eller gillade kanske jag ska säga. Nu ger den mig huvudvärk.

Det har hänt att jag fått höra introt på låten efter men han är imponerande snabb med att manuellt växla tillbaka till spår fyra.

Det är ändå fint att se honom nynna med och höja volymen konstant, stänga dörren och be oss andra vara tysta om vi råkar komma in och prata sönder musiken. Lite försmak på hans tonår känns det som. Då och då ringer han ut till köket med ett videosamtal och frågar om maten är klar. Sicken glidare, ska vi nog få ur honom. Men ett litet tag till kan han få njuta.

Sen kunde det varit värre musik på repertoaren. Magnus Johansson är en perfekt inkörsport, steget är inte långt till Lars Winnerbäck och sen vidare till Joakim Thåström eller Ulf Lundell. Får kanske svinga en bägare med grabben på konserter om några år.

Liten kille som börjar bli stor.

Hjalmar har blivit med mobil

Min äldsta son är kanske inte så gammal att han behöver en mobiltelefon egentligen. Även om han önskat sig en länge, senast inför sin femårsdag. När jag därför hittade en gammal iPhone 4 i en låda var det ett enkelt drag som krävdes för att skapa en dag han aldrig kommer glömma. Maken till lycklig pojke har jag sällan skådat.

För er mindre tekniskt bevandrade är en iPhone 4 år 2020 ungefär lika högteknologiska som Nokia 3210 var för vår generation. Operativsystemet är så gammalt att det inte går att ladda ner några appar till den så det enda han kan göra är att ställa larm och spela ”mattespelet”, det vi andra skulle kalla för att använda ”miniräknaren”. Det har han gjort hela kvällen nu och i förtjusning knäckt tidigare svårlösta problem som när han skrek rakt ut av lycka, drog mig i armen och upphetsat förklarade att 7+4=11. Man lär så länge man lever.

Han har inte fått något simkort men så länge han är hemma mot vårt Wi-Fi kan han också ringa via FaceTime. Där slår han väl våra gamla Nokia-telefoner eftersom han ringer videosamtal, å andra sidan hade vi Snake, ett riktigt spel. Missbruket har varit kolossalt; det rings till släkt och vänner i ett, jag har förbjudit honom att ringa till någon två gånger i rad, utan att personen själv ringt tillbaka först. Jag tror han fejkar när han menar att han förstår. Mig ringer han från vardagsrummet för att fråga om maten är klar inne i köket, jag kan se hur detta kan bli ett irritationsmoment.

Någon annan kanske också blir irriterad, följande dialog utspelade sig nu vid nattning;

Hjalmar: ”får jag ringa farmor imorgon?”
Jag: ”Absolut!”
Hjalmar: ”Kan du hjälpa mig att ställa väckarklockan på min mobil?” Jag: ”Jo, men varför då?”
Hjalmar: ”Jag vill ringa farmor 07:00!”
Jag: ”Du kan nog ringa vid 08:00”

Om någon vill ringa honom kan ni få hans Apple-ID som han nås på, han blir jätteglad av alla samtal och bildmeddelanden (kan inte läsa). Men det är på egen risk, en vacker dag ringer han och väcker er tidigt.

Hjalmar och ”mattespelet”.

Frihet i snår och buskage

Jag tragglar på med min golfutbildning. Förra veckan gick jag två 9-hålsrundor och om det är något jag lärde mig så är det att golf är dyrt. Jag köpte ett paket med 15 bollar innan jag gick ut på den första och när jag kom tillbaka hade jag bara fem kvar. När jag kom hem från den andra hade jag två.

Även om det blir en del rotande i snår och man kan höra hur ekorrar, fåglar och rådjur flyr i panik när bollarna flyger runt dem långt inne i skogen var det riktigt trevligt. Att få byta bajsblöjor, skrubbsår och syskonbråk mot samtal med en polare ute i naturen är himmelskt.

Det känns helt rätt att ha satsat på golfen denna sommar, det här kan jag göra i många år och få mina små raster i vardagen. Jag var i våras inne på att försöka mig på jakt men inser att jag bara skulle ha tagit hem mer arbete än jag haft när jag lämnade, golfen är perfekt; sticka iväg när det blir en lucka och sen komma hem till familjen med laddade batterier. Dessutom så är golfen på den nivå jag spelar lika mycket vildmarksliv som jakten skulle ha varit.

På en tävling igår i Trosa för nybörjare kom mitt lag trea. Av hur många kanske någon undrar, men det minns jag inte. Vi var på den nedre halvan.

Det ser tyvärr ut att inte bli något Öland denna sommar, Tages feber ligger kvar. Tråkigt av flera skäl, jag hade bland annat tänkt att se hur täta buskagen är där nere. Farsan och jag hade planerat för minst en runda.

Inställda resor är också resor

Sitter i soffan i Bandhagen och ger Tage välling. Egentligen skulle vi vara på väg till Öland nu, sitta i bilen och lyssna på Historiepodden medan ungarna skulle sova i baksätet. Även om jag säkert skulle hunnit hota med bakluckan för någon av dem några gånger innan de somnat, tre barn i ett baksäte blir lätt lite tjafsigt.

Allt var packat och klart och jag satt i bilen från golfklubben i Trosa på väg mot Stockholm för att plocka upp resten av familjen inför avfärd.

Tage har bitit ovanligt mycket i saker sista tiden samt dreglat, något han aldrig gör om det inte är tänder på gång. Nu kom febern också. Även om Vårdguiden hävdar att det inte finns något bevisat samband mellan nya tänder och feber har det varit en regel utan undantag för alla våra tre ungar. Känns inte heller som vi är de enda föräldrarna som upplevt den korrelationen.

Det är däremot dumt att chansa, minsta symptom säger Anders Tegnell, då får det väl vara så. Även om jag är 95 procent säker på att det är nya tänder som spökar skulle det kännas mycket dåligt att smitta de äldre släktingarna nere på Öland med något. Det är svårt att hävda att de också håller på att få tänder. I samråd med farsan har vi beslutat att skjuta upp avfärden.

Är det tänderna så kommer det troligtvis vara borta imorgon redan; enligt empirisk forskning på familjen Ojannes avkommor. I så fall kanske vi åker ner till Öland. Annars blir det nog att ta sig ut till Kiholm och foga kakel istället för att bygga stentroll, spela minigolf och umgås med släktingar, vilket var planen.

Men vi fick i alla fall göra det roligaste med resor; packa, stressa, skälla på barnen som var i vägen, städa, diska och tvätta orimligt många laddningar smutstvätt. Det är i sig en resa med tre barn i förskoleåldern.

Storkusin Tage

Jag har varit inne på det tidigare hur kusinskaran bara växer och hur mina barn troligtvis kommer få ungefär 500 sysslingar, lågt räknat. Tage har nu träffat sin första släkting som är tydligt yngre än honom.

De nästan jämngamla med honom har han alltid varit rädd för, gråtit när de närmar sig och blivit helt förkrossad när de tagit en bil ur hans hand eller testat hans balans med en välriktad knuff i bröstet. För att inte tala om när han blivit nafsad på eller riven. Livet som liten kille är inte alltid lätt.

Nu var minsta kusinen hemma från Finland på semester. Jag har alltid trott att Tage är rädd för bebisar men istället var han mycket omtänksam, på sitt sätt. Han försökte klappa fint med smekningar även om det kanske blev lite av ett bankande ibland när han blev för exalterad, han försökte ge Nicolas extra fart i babysittern vilket han i och för sig såg ut att uppskatta men vi vuxna tappade andan av att se studsandet.

Visst låter det som jag raljerar ovan men Tage var ömsint med sin lilla kusin på ett sätt jag aldrig sett honom vara innan. Han var inte ens avundsjuk på honom. Om Katja kramar Hjalmar eller Lovis blir han sur och ska in emellan. Men nu kunde Katja bära runt på bebisen och Tage ville bara kolla på nyfiket. Det är häftigt hur små människor fungerar, tycker både jag och Tage.

De andra kusinerna levde livet hos Katjas föräldrar, räknade dem inte men det borde varit tio stycken åtminstone där de flesta är runt Lovis och Hjalmars ålder. Det var trängsel och skatt på studsmattan och deras yngsta moster Isabelle rodde runt alla i en gummibåt, några i taget, till barnens stora förtjusning. En mycket härlig dag för barnen.

Hjalmar på väg ut på sjön.

På återseende älskade Södertälje

Vi sitter i bilen på väg mot Stockholm. Det är sent och barnen sover i baksätet. Det är svårt att förklara men det känns otroligt vemodigt. Kiholm är den plats i världen jag trivs bäst på. Från i påskas till min födelsedag i juni var vi där på halvtid och sista 1,5 månaden har jag bara undantagsvis lämnat kommungränsen.

Nu återgår vi till att ha Bandhagen som bas och Kiholm som helgnöje. Katja har en resttenta att plugga in och mina möten kommer också igång under augusti. Vilket i och för sig ska bli skönt, att få använda huvudet och känna att man gör någon större nytta. Troligtvis blir bloggen mer politisk då även om familjeanekdoterna så klart kommer dyka upp ibland.

Det har varit en fin sommar där ute i Kiholm och vi har inte ägnat coronaviruset många tankar, en helt perfekt sommar att kunna isolera sig på kolonin. Det har varit lite jobbigt med Tage som har utvecklats mycket sen i våras och nu blir frustrerad över att bli inlåst med föräldrarna när det ska diskas eller lagas mat. Han klättrar bokstavligen på väggarna och sliter ner allt han når. Ofta drabbas de andra barnen då det är deras pyssel och teckningar som ryker först. Men ibland drabbas han själv värst som imorse när han drog en full vattenkokare över sig, ser man positivt på saken så kan man säga att han kanske lär sig att låta bli den. Då måste jag slå hål på den illusionen för det var andra gången han gjorde det denna sommar, minnet är bra men kort.

Det har varit ganska få projekt i år, färdigställningen av köket med indraget vatten var årets stora grej och det blev mycket bra. Jag ska foga kaklet innan ni får bilder. Nästa år bygger vi nog ut verandan, drar in en ansökan om bygglov redan i höst.

Det sista jag gjorde var att gå ner på fredagsbastun på herrarnas allmänna tid; snackade skit och fick reda på att min grannes fru jobbat ihop med min mormor på Tidermans. Troligtvis tre-fyra andra släktingar som jobbat på företaget också. Så är det i Södertälje, vägarna korsas och jag är från en södertäljefamilj och känner mig hemma med mina gelikar med en kall folköl i het bastu. Det finns inget annat som känns lika mycket som hemma.

Sommaren är inte över och jag kommer vara flera helger i Kiholm men det känns som ett avslut på säsongen 2020 på ett sätt. Stugan är för övrigt vår nu, vid förra månadsskiftet amorterade vi bort lånet, känns också fint.

Närmast väntar några dagar på Öland.

Nya plockförsök

Jag rekommenderar läsning av gårdagens inlägg ”Så kan vinbär plockas” innan ni ger er i kast med detta, det här är ungefär som en halvkass uppföljare. Nu med ännu latare bärplockare.

För tredje dagen i rad tänkte jag försöka förmå avkommorna att plocka av en buske med vita vinbär alla sina bär. Dag ett och två var som bekant magplask, stor majoritet blev plockat av mig. Däremot blev jag stärkt i min övertygelse om att det gick att dressera barnen till flitiga bärplockare när folk började skicka kommentarer igår om hur de i sin barndom fått plocka bär under sträng disciplin. Det är ju ingen skillnad på barn 2020 än 1950 rent biologiskt, det går alltså. Oklart om de var fem och tre år gamla dock.

Jag behövde hänga upp en morot förstod jag däremot, så jag slängde upp glassar på bordet. Så snart de hade tömt den för dagen utpekade vinbärsbusken skulle de få varsin glass. Oavsett om det var efter tio minuter, om en timme eller precis före lunch. På sekunden när de lämnade in burken och busken klarat min besiktning var glassarna deras. Det lyste i deras ögon.

Sen började samma melodi som igår. Jag ställde mig och diskade och såg att de visserligen stod vid busken men på mer än en armlängds avstånd och dividerade. Plocka gjorde de inte i alla fall.

Plötsligt går Lovis iväg och ställer sig mitt på gräsmattan med en leksakstelefon i örat. Hjalmar sätter sig och väntar. Jag fortsätter att plocka i stugan och kollar efter ett tag ut. Hon står kvar. Jag sticker ut huvudet och frågar varför de inte plockar och får till svar från Hjalmar; ”Lovis ringer till dig för att berätta att det är en snigel i busken och vi vet inte vad vi ska göra med den!”

Jag tjatade på dem så jag blev less på mig själv. Det skulle alltid kissas eller bytas burk. De sprang i skytteltrafik mellan köket, dasset och busken. Sakta, mycket sakta. Man skulle kunna säga extremt sakta fylldes burken upp. Hjalmar klagade på att han arbetat i över en timme med djupa suckar, då hade han hållit på i fyra timmar. Jag var vid den tidpunkten klar med allt och satt med en öl och roman i en brassestol och följde ”arbetet”.

De blev klara småningom. Det var absolut inte värt tjatet jag fick lägga ner. Hjalmar är också skeptisk till upplägget. Nyss innan han somnade sade han; ”Imorgon behöver jag ingen glass.”

Lovis den lilla råttan viskade också något; ”Jag plockade inga bär, Hjalmar plockade alla men jag fick glass ändå”. Det hade jag redan märkt dock så han fick några gifflar under bordet när jag som vanligt tog min smygfika borta vid diskbänken efter lunchen.

Även om Lovis inte lärt sig något annat än att det går att mygla idag har kanske Hjalmar fått känna lite sötma av arbetets lön. Blir nog folk av dem ändå ska vi se.

Det var en liten och tanig buske de skulle tömma. Inte ens en halvliter blev det. 4,5 deciliter.

Så kan vinbär plockas

När Katja lämnade Kiholm för sin tre nätter långa frihet i Östergötland hade hon några förmanande ord till oss som lämnades kvar. En sak hon tryckte extra på var att tömma vinbärsbuskarna på bär innan det skulle bli för sent.

Lätt som en plätt tänkte jag igår och skickade ut Lovis och Hjalmar till de tre proppfulla buskarna med vita vinbär och bad dem tömma en buske medan jag diskade undan ett mindre berg. Jag hann lyssna klart på ett avsnitt Historiepodden innan varmvattnet tog slut och tänkte att jag skulle slå mig samman med bärplockarna.

De hade samlat på sig den hiskeliga mängden av 15 stycken vita vinbär. På drygt en timme i en full buske. De skyllde på Tage som satt där och glufsade i sig bär. De tyckte också att de var för små för dubbla arbetsuppgifter, både passa lillebror och plocka bär. Jag tyckte att de var för små för den utlovade glassen vid väl genomfört arbete. Jag tömde den busken medan barnen fick leka med Tage.

Idag var det dags igen men nu matchade jag in bärplockningen till Tages middagslur. Så snart han stängt ögonen ryckte jag med mig ungarna ut till nästa buske och jag blev enormt imponerad! Mina barn är födda till chefer.

Först ägnade de 20 minuter åt att diskutera om alla tre skulle plocka från samma buske eller om vi skulle sprida ut oss. Sen fortsatte de att fundera på om det var en burk var eller en gemensam som var bäst. Det ledde dem in på frågan om hur stora burkar de skulle behöva och hur många bär det fanns på buskarna. De gissade på allt mellan 100 bär och en miljon stycken.

Jag plockar hela tiden medan de dividerar, tjatar på dem att öka tempot och får beröm av dem båda för hur mycket jag redan fått ihop i min burk. Tills Hjalmar kommer på den briljanta idén att han ska plocka i min stora burk och ger mig en mindre som jag sen kan tömma i hans när den blir full. Nu går han runt stolt och visar hur mycket bär han har i sin hink. Lovis har under tiden tagit en paus för att gunga i gungan från äppelträdet precis intill.

Så fortlöpte plockandet tills jag tömt busken, Hjalmar blev lite bättre när han fick en burk som redan var halvfull och bidrog med säkert 35 bär själv.

Lovis blev också piggare småningom, när det var klart; ”Ge mig burken! Pappa, ta kort och skicka till mamma, snälla.”

Födda chefer som sagt. Hela äran, inget av arbetet. Den första de suger ut är deras egen stackars arbetarklasspappa.

Mästerkocken Ojanne

Av rubriken att döma och av era eventuella upplevelser i vårt kök kanske ni tror att det handlar om Katja. I en undersökning nyligen genomförd i en kolonistuga med tre barn är det dock jag som är familjens mästerkock. Enhälligt.

De känner inte till att jag under min uppväxt aldrig lagade mat hemma. Om man inte räknar med att värma mat i mikrovågsugnen. Ibland hade någon annan lagat maten först men det var mer troligt att det låg en Gorbys eller Billys på tallriken när det var jag som skulle mata mig själv.

De känner inte heller till att jag nästan varje dag efter att ha stängt Teliabutiken och räknat kassan precis hann över till kebaben rakt över gatan för att sleva i mig middagen innan de också stängde; ”Hej, vi undrade just när du skulle komma!”

De har däremot troligen hört om när deras mor för första gången skulle leva ihop med mig. Under politikerveckan i Almedalen 2014. När hon var tidig i graviditeten och illamående samt på morgonen bad mig koka ägg åt henne. Jag fick panik, hade ingen aning om hur det skulle gå till men det borde ju inte vara hjärnkirurgi. Fyra ägg pajade jag innan jag fick ner ett helt i kastrullen. Det förste släppte jag i från någon halvmeter, gick åt helvete. Jag kände mig dum och släppte nästa vid kastrull kanten, samma resultat. Måste varit dåliga ägg så jag släppte ett till. Nu började det bli pinsamt men vattnet kokade och jag var inte sugen på att köra ner fingrarna i det men det gjorde jag med fjärde ägget, jag höll ägget i ett nyp på toppen och så fort mina fingertoppar rörde det kokande vattnet släppte jag. Det höll nästan men sprack lite. Katja såg helt förstummad ut. Sen lärde hon mig skedtricket, jag har aldrig misslyckats med ägg efter det men hon låter mig aldrig göra något i köket å andra sidan.

Trots detta är det jag som är barnens favoritkock.

Imorse åkte Katja Norrköping för att bo på hotell och äta gott i fyra dagar med en vän. Eftersom hon har bilen med sig behövde vi fylla upp stugan med mat och jag gav barnen i uppgift att måla sin drömmatsedel.

De jublade, äntligen skulle det bli ”pappamat” eller ”cowboymat” som de ibland kallar det. De närmsta dagarna serveras därför;

TISDAG: Pannkakor (plättar) med hemmagjord hallon- och blåbärssylt toppad med lite grädde till lunch. Till middag blev det italiensk spaghetti med Coops egna köttbullar glaserade med Heinz tomatketchup.

ONSDAG: Till lunch har det efterfrågats korvar med generös kötthalt i Pågens korvbröd med ketchup och rostad lök. Middagen avnjuts med varsitt glas svensk mjölk och fläskpannkaka med BOB:s lingonsylt.

TORSDAG: Vid lunchtid sabreras en konservburk med ravioli och till middag får alla hjälpa till med att hacka egenodlade grönsaker samt några inhandlade för kvällens tacomys.

Katja menar att hon skämdes när hon lade upp varorna på rullbandet för att betala, bara halvfabrikat och folköl muttrade hon om vid hemkomsten.

Men nästa vecka är hon tillbaka i köket med vitvinssåser, halstrade råbiffar, underliga indiska grytor med mera. Barnen, de kommer längta till nästa gång mamman flyr fältet och jag får återta min plats vid spisen.

Dagens pannkakslunch. Hjalmar, Lovis och jag åt sex var. Tage tog bara tre och en halv.